i'm sorry.

jag inser att jag kanske håller på å förstöra något, som kan bli något. men trots att jag vet vad jag skulle göra så funkar det inte. jag ligger i min säng och inser hur sjukt trött jag är på alla måsten. samtidigt som jag är trött på det så har jag dåligt samvete för att jag känner så. "det är inget å klaga över". även om det är min ståndpunkt så klarar jag inte av det. orden vi fick på sista lektionen är något min hjärna vägrar acceptera. vem är det jag vill leva upp till? vad vill jag få ut? drivkraften går till sånt som är viktigt på ett annat sätt trots att det motarbetar det som kanske behöver mest av allt.. jag kanske inte reagerar som andra.