första bekännelsen

Måste medge att det känns enormt tungt å behöva ta de sista och tunga krafttagen inför helgen. Bättre helg får man leta efter: Winnerbäck på fredag, rådhuset lördag & paris på söndag. igår skrev jag packningslista och började plocka fram vad jag ska ha med mig. jag är nervös och livrädd för att jag, som bokningsansvarig, ska ha missat något så att vi står på landvetter å ser flyget åka utan oss.

just nu känner jag en hatkärlek till kofeinet som sipprat ut i kroppen. det är frustrerande att ligga stilla i sängen å skriva när tjugotvå myror springer runt inom mig.

ve och fasa. jag hade hoppats på ett lönebesked idag men när jag glatt hoppade ut till brevlådan på ett ben (ja, det är faktiskt sant) upptäcker jag att där finns inget brev postat till sara nilsson. det var länge sen jag kände en sådan besvikelse efter att ha öppnat brevlådan..

Nu har jag bestämt mig. nu var det cirka en månad sen jag red second sist och jag saknar egentligen inte att rida. jag har däremot insett att jag saknar min älskade lilla ponny. jag måste ta reda på vart hon är nu..älskade Kendy.

har haft så mycket i huvudet de senaste dagarna men nu känns allt svårt att sätta ord till. jag tror att kärleksdemonen är ur mig på riktigt, det känns så och det är bral. jag vet att jag har sagt det förr och det är inte det att jag inte menat det innan.. men jag har styrkan nu. Det gör mig inte något att du dykt upp om nätterna de senaste veckorna, det är väl mys. jag har inget dåligt samvete och jag bryr mig inte om vad det berör. jag tror att jag tycker om att du säger att jag är svår . jag har de senaste veckorna varit trött på migsjälv och det krig jag för. jag vill ha nått, men inte det och om någoting är bra så blir det snart dåligt. dock tror jag börjar förstå att jag måste släppa stressen och kraven. De där jäkla demonkraven som jag är full av!

Jag minns, ser tillbaka och känner. det är därför jag fäller en tår för dig..